På dagen är sovrummet ofta ett ganska anonymt rum.

Man går in för att hämta en tröja, lägger något på sängen som egentligen borde läggas någon annanstans och tänker inte särskilt mycket på hur rummet känns.

Sedan blir det kväll.

Lamporna släcks i resten av bostaden och plötsligt är just det här rummet den sista platsen vi ser innan dagen tar slut.

Kanske är det därför vi gärna gör sovrum lite annorlunda än andra rum.

Här får färgerna gärna vara lugnare. Belysningen mjukare. På nattduksbordet ligger en bok som man ibland till och med hinner läsa några sidor ur innan ögonen bestämmer att det räcker.

Och så finns de personliga detaljerna.

Fotografier, föremål från resor, något man fått av en person man tycker om eller sådant som helt enkelt skapar rätt känsla. En drömfångare kan vara en sådan detalj. Den har sitt ursprung i nordamerikanska urfolkstraditioner, särskilt hos ojibwefolket, och har med tiden också blivit ett dekorativt föremål som syns i många olika typer av hem.

Oavsett vad man väljer att ha omkring sig finns det något fint i att låta sovrummet vara lite mindre praktiskt än resten av bostaden.

Allting behöver inte fylla en funktion.

En stjärna i fönstret behöver inte lysa starkast. Ett fotografi behöver inte matcha väggen. Och en liten sak som hänger ovanför sängen behöver inte göra mer än att påminna om någon, någonstans eller något man tycker om.

När kvällen kommer försvinner dessutom mycket av det som kändes viktigt några timmar tidigare.

Telefonen kan läggas undan.

Morgondagen får vänta.

Utanför fönstret har himlen blivit mörk och, om man har tur, syns några ljuspunkter där uppe.

Sedan återstår egentligen bara en sak.

Att släcka den sista lampan och se vad natten hittar på.